Education, Research

När medierna är problemet – om valbevakning och medieutbildning

September 5, 2018

Tiina Räisä (PhD), Lektor i mediekultur, Institutionen för Kultur och Media, Arcada UAS

 

Sverige går mot val. Andra söndagen i september, 9.9, läggs röstsedlarna i kommunal-, landstings- och riksdagsvalet ner i valurnorna. Det är mycket som står på spel, men det är inte endast den kommande regeringsfrågan som väcker tankar.

Valrapportering är ett sorts sundhetstest, en intensiv period som säger mycket om mediernas, och samhällets, tillstånd. Såsom den tett sig i Sverige förbryllar mig och säkert många andra som undervisar på medieutbildningar såsom den på yrkeshögskolan Arcada. Vi står helt enkelt inför en rad utmaningar.

Hur kan vi som lärare och forskare inom det enorma fältet ”media” bidra till en positivare utveckling av medierapporteringen och därmed till samhällsutvecklingen? Intuitivt förstår vi ju att dessa två hör ihop, vilket innebär att alla som arbetar inom fältet har ett ansvar. Då de flesta också sällar sig till tanken om att det inte finns några oskyldiga bilder eller texter utan att de bidrar var och en till vår uppfattning om oss själva och andra, infinner sig frågan: vad kan jag som fostrare av morgondagens medieproffs göra för att inte bidra till ett ännu mer polariserat samhälle?

På kursen Reportage och inslag får Arcadas medianomstudenter samarbeta med Social- och kommunalhögskolans journaliststudenter. Tillsammans producerar Smocka-redaktionen varje vår innehåll för an rad olika tekniska distributionskanaler. Övningen är inte en simulering utan innehållet distribueras till en verklig publik. Detta stimulerar studenterna till att jobba målmedvetet; ribban sätts ofta högt och det är inte så sällan studenterna lyckas, och vi kan ta del av ett mycket relevant innehåll.

Det första problemet som studenterna ofta stöter på är just de tekniska plattformarna. Till skillnad från det analoga 1990-talet då jag arbetade som journalist på Sveriges Radio och Sveriges Television ska dagens medieproffs kunna hantera en rad olika hantverk och medieuttryck. Det tar tid att uppdatera och göra olika versioner för de olika kanalerna. Det andra problemet (och detta gäller inte bara nybörjare) är den interna kommunikationen. Ofta uppstår missförstånd på grund av att man inte lärt sig att tydligt berätta för och lyssna på varandra.

Det tredje problemet har kort och gott att göra med kunskap. Vi lever i ett komplext samhälle, vilket i sin tur kräver en självkritisk inställning. Det är ingen nyhet att mediernas världsbild åstadkoms av en privilegierad medelklass. Den så ofta omtalade vita och välbeställda medieproducenten (och här inkluderas alla yrken inom mediebranschen) har ett handikapp och det består i att vi har väldigt svårt att acceptera att vi inte är neutrala i våra gestaltningar utan talar från ett visst perspektiv. Det spelar helt enkelt en avgörande roll från vilket håll man tittar på världen, vilket har blivit nog så tydligt under sommaren som gått.

Den svenska valbevakningen har, kort uttryckt, kretsat kring frågan ”vem som är svensk”. I medierna framställs grannlandet som en hopplös förortsmisär: brinnande bilar och ett land med grava problem att ”hålla ihop”. Ikonerna IKEA och ABBA grumlas av en sorts hopplöshet över att Sverige inte är ”vad den en gång varit”. Den symboliska motbilden är Allsång på Skansen där vi alla framställs som en stor familj. Däremellan gapar ett ganska stort tomrum.

Nationalismen är en av våra mest självklara ideologier och driven till sin spets får den olustiga konsekvenser. I artiklar som handlar om den svenska välfärden finner man nämligen återkommande också benämningarna ”invandrare” eller ”flykting”. Dessa skuldbeläggs direkt eller indirekt, trots att statistiken visar att tillväxten sker via de lågavlönade tjänsteyrkena som bemannas av, rätt gissat, de ”icke-etniska svenskarna”. Nationalekonomen och riksdagsledamoten Bo Södersten skrev i DN 1994 om ”närande och tärande” människor. Artikeln tog hus i helsike. Nu ser vi uppdelningen normaliseras.

När jag på olika kurser på Arcada tagit upp den finska tävlingen Årets flyktingkvinna har vi fört en dialog kring några av den finska mediekulturens främsta utmaningar. Studenterna har insett att tävlingen inte är ”självklar” eller ”naturlig” (motsvarande finns egentligen inte på annat håll) utan den synliggör en finsk version på integration. Vi har kommit fram till att tävlingen egentligen skapar nya problem istället för att lösa gamla. Den här typen av hyllande medietexter återspeglar en alldeles särskild syn på hur den ”goda” invandraren eller flyktingen borde vara. Vi (som inte har erfarenhet av att vara flyktingar) börjar lätt tro att tävlingen ger en sanningsenlig och representativ bild av verkligheten. Den flykting som inte uppvisar likadana egenskaper som de flitiga och aktiva flyktingkvinnorna blir något oönskat, en sorts tabu. Vi har pratat om att även när vi privilegierade tror oss göra gott kan vi trots allt hamna helt fel. En av de svåraste uppgifterna blir att godta tanken om att vi inte alltid vet tillräckligt för att överblicka de mer långtgående konsekvenserna av vår dagliga rapportering. De redigerade berättelserna borde sträva efter att framställa oss människor som är, alltså kapabla till både goda och onda gärningar.

Går man till Nordens ekonomiskt mest framgångsrika nyhetsmedium Aftonbladet kunde man tro att det råder något av ett krig i västra grannlandet. Samma gäller förstås medier överlag: trots att statistiken visar att antalet brott i våra Nordiska länder minskar så ökar våldsrapporteringen. Rädsla har blivit ett naturligt tillstånd, vilket egentligen alltså är obefogat då det är lugnare än någonsin på våra gator.

Något radikalt har alltså inträffat i vårt sätt att tänka på oss själva och andra människor. Medieforskare (bl.a. Stig  Hjarvard 2013, Knut Lundby 2009, Nick Couldry och Andreas Hepp 2017) har kallat den stora historiska förändringen som vi sett växt fram för medialisering. Detta är en teori (eller egentlige flera konkurrerande) som problematiserar förhållandet mellan å ena sidan mediernas utveckling och å andra sidan utvecklingen av våra samhällen. Mediernas logik har i sin tur karaktäriserats som tillspetsad, överdriven och polariserande.

När vi idag är länkade med varandra via mediernas olika plattformar kan vi se att denna brutala medielogik inverkar på vårt sätt att skapa gemenskap och uppfatta varandra. Mediernas logik blir en kraft som tränger undan andra typer av verklighetsbeskrivningar.

Det är inte utan att man blir litet mörkrädd. Dels för den samhällsutveckling som vi ser, dels för det ansvar som åligger mig och mina kollegor. Vi ska dock akta oss för att bidra till en svartvit indelning, samtidigt som vi som kritiska forskare och mediefostrare åtminstone bör försöka hålla i minnet att   tillhörighet och representation blir problem då de framställts som sådana. Ett vaket och nyktert sinne bäddar för många och viktiga samtal med studenter och kollegor. Själv tror jag dialog och sökandet efter kunskap är de enda står oss tillbuds om vi vill bidra till en positiv framtid.

Som gammal journalist är jag nyfiken på hur de svenska medierna formulerar sig de sista dagarna före valet. Men också hur det låter på gator och torg. Planet avgår om några dagar.

 

tiina.raisa@arcada.fi