Hallå Svenskfinland! Tillsammans skapar vi en professionell kulturbransch!

Jag har varit tyst på min blogg väldigt länge. Allt för länge. Orsaken är den händelserika hösten fylld med arbete och nya upplevelser. Höstens klimax har varit Frankfurt bokmässa där min utställning BY som jag samproducerar med Stiftelsen Pro Artibus var en del av den framgångsrika och vackra paviljongen. Delar av utställningen visades också i den internationella barn- och ungdomshallen och i ett bibliotek i Frankfurt. Bokmässan i Frankfurt är världens största bokmässa och i år var Finland temaland. BY är en utställning som lyfter fram Finländska illustratörer och animatörer som gör bilder för barn. Det var första gången ett temaland uppmärksammade barnen i paviljongen. Och det var otroligt uppskattat!

Hela BY-projektet är ett projekt som fick sin början år 2011 och som har följt mig under hela mitt arbete med att bygga upp Jokowski. Det är ett projekt som lyfter fram sex illustratörer (Linda Bondestam, Christel Rönns, Lena Frölander-Ulf, Kasper Strömman, Anna Härmälä och Maija Hurme), två animatörer (Veronica Lassenius och Åsa Lucander) och en bildkonstnär (Malin Ahlsved) och som också består av ett större produktionsteam. Du kan läsa mer om projektet och se filmer på www.proartibus.fi. Utställningen kommer att fortsätta sin turné i Sverige och Finland till och med 2017.
Jag var genom Jokowski projektägare och bar ensam upp och drog ihop finansiering för projektet och ansvarade för ekonomin, arbetsledningen och tillsammans med teamet förverkligandet i sin helhet. Ja, jag är galen, men jag kom ut på andra sidan som en klokare och många erfarenheter rikare kvinna och som en kvinna som har genomfört ett projekt som betyder fantastiskt mycket för illustratörerna, animatörerna och bildkonstnären och som också är väldigt omtyckt av publiken och som har skapar synlighet för finländsk illustration och animation för barn. Det roligaste och bästa med projektet var att samarbeta över yrkesgränserna (konst, scenografi, media, förlag, forskning etc.) och på axeln Vasa, Åbo och Helsingfors.

Mitt stora huvudbry under hösten har ändå varit tankar om hur vi i som jobbar professionellt med kultur och konst i Svenskfinland skall klara av att närma oss varandra över regionernas gränser och jobba mer tillsammans istället för parallellt. Jag tror att för att vi skall bibehålla en stark finlandssvensk kultur och för att utveckla den och skapa professionella produktioner nationellt och internationellt behöver vi vara starka i den grund vi står på och det skapar vi bäst tillsammans. Speciellt den här hösten har de här tankarna känts extra aktuella då det är kris både på det stora förlaget och det stora mediahuset. Konkret har jag personligen inte berörts av krisen, jag kämpar på som vanligt utgående från min passion, men jag har reagerat ganska starkt på debatten. Vi som är utanför KSF och Schildts&Söderströms bygger upp våra egna vägar och eftersom freelancarens och företagarens värld handlar om att den starkaste överlever så betyder det också att vi kavlar upp ärmarna och hittar nya vägar att gå och skapar nya former för vår finlandssvenska kulturbransch. Och vi lyckas förändra oss väldigt mycket snabbare eftersom vi inte dras med tungrodda organisationer. Den här krisen har dock enligt mig debatterats väldigt mycket ur ett innanför Ring III perspektiv, vilket jag kan tycka att är väldigt trist. Journalisterna har låtit våra främsta författare tala ut i media om varför vi krisar och hur man kunde lösa detta, men man har inte lyft blicken för att se hur kulturfältet ser ut överlag och hur det ser ut utanför Ring III. Jag frågar mig varför debatten och diskussionen blev så ensidig och varför personer från andra generationer, yrkesgrupper, regioner och med avvikande åsikter inte fick komma till tals?

Efter att aktivt ha jobbat de senaste åren i framförallt Helsingfors och Vasa så upplever jag att den kultur som skapas i Helsingfors inte når ut till Österbotten och vise versa.
Jag är glad över Maria Hirvi-Ijäs Magma-studie som gavs ut förra veckan som behandlar hållbar kulturpolitik på svenska i Finland. Jag understöder hennes tanke om att Folktinget kunde engagera sig i arbetet med en offentlig kulturpolitik med en svenskspråkig aspekt, men jag upplever också att vi som skapar kulturproduktioner först behöver öppna upp mellan regionerna och på riktigt se att det ju finns möjligheter över regiongränserna. Det är vi som med vår passion och drivkraft skall skapa så bra produkter och upplevelser så att omvärlden blir ännu mer intresserad av oss och köper våra tjänster, våra böcker, vår teater, vår konst, vår musik.

Men vill vi samarbeta och på så sätt tillsammans skapa en helhet som är oberoende regiongränser och kliva upp många steg på den kulturella karriärsstegen? Eller är det bekvämare att konkurrera med varandra?
Om vi skulle få till stånd intressen för varandra så skulle jag med nöje ta modell av det mediespråksamarbete som våra finlandssvenska mediehus driver. Varje år lyfter man upp det svenska språket genom ett i Vasa årligen återkommande seminarium med Nordiska toppföreläsare. Ett perfekt ställe att träffas, diskutera, få ta del av bra föreläsare och dela med sig av sina erfarenheter.

En fortsättning på Maria Hirvi-Ijäs studie skulle kunna vara ett två dagars seminarium som hyllar den finlandssvenska professionella kulturen över region-, dialekt-, genre- och utbildningsgränser, som skapar nya samarbeten, kreativitet och inspiration. Det är vad jag efterlyser. Det här kunde hjälpa till att upprätthålla en livskraftig kulturproduktion, titta framåt och slutar gräva ner oss och gråta för att vi inte har fått tillräckligt med bidrag. Folktinget? Är ni intresserade?