II UNITED

Kira Lindqvist, sista årets idrottsinstruktörsstuderande och arbetsmyra. Bloggar i samband med en fördjupad praktik som projektansvarig för idrottsinstruktörernas alumnträff hösten 2016.

Vi är de som inte kan sitta stilla på lektionerna, de livliga och stökiga som sitter längst bak i klassen. De som går omkring med träningskläder i skolan och luktar svett, de som tycks få studiepoäng för att spela boll dagarna i ända. De som tar upp en hel bordrad vid lunchen, de vars högljudda snack och skratt hörs långa vägar. Flockdjuren, de man sällan ser vistas ensamma.

Det må vara stereotyper, men en viss sanning ligger det ändå i det hela. Det är något speciellt som händer då man står på startstrecket av ett beep-test tillsammans med ett tiotal andra, precis lika nervösa idrottsinstruktörsaspiranter, redo att springa sig svettig och andfådd tills man inte orkar längre, framför både eventuella framtida klasskompisar och konkurrenter som kan se till att den framtiden inte blir till verklighet. Man är tvungen att blotta sig – visa sig ofräsch, utmattad och sårbar. Man tvingas kämpa in till det sista för hoppet om en studieplats, utan att veta om det kommer att räcka till. I sådana stunder är det tröstande att veta att man inte är ensam – varje sökande, oavsett kön, ålder, hemort och idrottsbakgrund, går igenom samma prövningar, det finns inga genvägar. Det är som en ritual, en övergångsrit som öppnar dörren till en ny gemenskap, och det finns ingen bättre icebreaker.

När man sedan sätter igång med studierna blir det självklart en massa idrottande till en början. På spelplanen träder folks sanna jag fram, och på basen av allvaret och koncentrationen i luften kunde man stundvis tro att det var frågan om VM-final. Man vinner och förlorar tillsammans, man gör misstag, skämmer ut sig själv, och lär sig skratta åt det. Vilken naturbegåvning som helst stöter slutligen på sin svaghet då man under de första åren testar på allt mellan simning, ishockey, snowboard och balett – återigen står alla på samma streck, ingen kommer undan. Senast då man avslutar det andra studieåret genom att övernatta i Noux skogar, blir klassen slutligen till en andra familj – att sitta kring en lägereld och dela historier en sen försommarkväll gör det oundvikligt att känna den idrottaranda som gett upphov till stereotyperna jag började med att lista upp.

Namnet II United syftar till gemenskap. Det handlar om den laganda som svetsar samman en grupp till följd av en delad målsättning: där ett framgångsrikt idrottslag har sikte på att vinna, strävar en studiegrupp efter att utexamineras. Vetskapen om att man är starkare tillsammans skapar en vilja att dela med sig och ta lärdom av varandra. Vetskapen om att delad gjädje är dubbel glädje skapar en sammanhållning som fungerar som drivkraft då allt känns som tyngst.

Lika bra kunde alumnträffen heta II Re-United, för det är egentligen det jag vill få till stånd – att alla alumner än en gång ska få känna den där unika känslan av gemenskap, som för mig varit den absolut största motivationskällan och stödresursen under min studietid. Den känslan är hela evenemangets kärna – alla föreläsningar och allt roligt program kommer först i andra hand.

Fredagen den 23.9 kan du vara II för en dag igen. Vad är nu bättre än det?

/Kira