FSI-seminarium: Det viktiga tränaruppdraget
Kira Lindqvist, sista årets idrottsinstruktörsstuderande med ett medfött behov av att skriva. Bloggar om studierna inom Idrott & hälsopromotion, blandat med personliga erfarenheter och tankar.
Sällan har nog tre timmar i skolan flugit förbi så snabbt som på måndag. Min mörka novemberkväll lystes upp av ett helt fantastiskt gäng av idrottsvärldens inspiratörer, samlade för att dela med sig av sina erfarenheter kring temat tränarskap.
Seminariet ordnades av Finlands Svenska Idrott i samarbete med Arcada. Som presentatör och diskussionsledare fungerade Ann-Christine ”Anki” Karhu, känd från Yle Sport. De föreläsare som vi i publiken hade nöjet att få lyssna på var inga mindre än mentaltränare och coach Christoph Treier, idrottsentusiast och längdskidåkningsexpert Glenn Lindholm, yrkestränare och tidigare toppfriidrottare Petra Stenman, samt före detta elitorienterare Frida Lönnberg. En ung tränaraspirant som jag var minst sagt ivrig och förväntansfull inför seminariet – med en sådan här line-up med meriterade talare kunde det ju inte bli annat än en succé. Och jag hade alldeles rätt.
Det går inte riktigt att beskriva varken innehållet eller stämningen på ett sätt som skulle göra verkligheten rättvisa, och jag vill inte ens försöka återge någon annans tankar. I stället tänkte jag ta upp några av de insikter och funderingar jag fick då jag lyssnade på dessa experter från mitt yrkesfält.
Treier tog upp en sak jag grubblat på länge – särbehandling inom idrotten, rättvist eller inte? Det är ju självklart att alla ska vara jämställda och erbjudas samma möjligheter, men uppnås verkligen denna målsättning då alla behandlas exakt lika? Vi är ju alla olika, både som människor och idrottare – vi har olika förutsättningar, styrkor, utmaningar och hinder. Olika prioriteringar, värderingar, drömmar och rädslor.
Som tränare inom en lagidrott har jag själv som målsättning att ta dessa individuella faktorer i beaktande, och betrakta var och en av lagets medlemmar som enskilda idrottare. Detta innebär att såväl målsättningar som strategier varierar stort bland idrottarna. Grunden till det här är att jag tror starkt på att det inte finns endast en väg till framgång. Alla har sin egen väg att gå, och det är omöjligt att på förhand säga vem som blir elitidrottare och vem inte. Min uppgift som tränare är att hjälpa idrottarna att hitta sin egen potential och destination, genom att erbjuda dem utmaningar enligt deras utvecklingstakt och behov. En minst lika viktig uppgift jag anser mig ha är att få idrottarna att förstå att den enda personen de egentligen tävlar mot är dem själva. Jag är inte där för att hjälpa dem bli bättre än någon annan – jag är där för att hjälpa dem bli till sitt bästa jag.
Lindholm pratade om passion. Han påstod sig på startlinjen av ett skidlopp kunna se vilka som kommit dit för att vinna – det fanns en glöd i deras ögon. Med samma glödande blick satte jag i auditoriumet och sög i mig all visdom, för jag kände det starkare än någonsin: jag är på rätt spår. Tränaryrket är inte glamouröst, påminde Stenman om, men tillade snabbt att det ändå inte finns ett bättre jobb på jorden. Jag ser fram emot att förhoppningsvis få bekräfta den tesen i framtiden. Vem vet, kanske är det jag som en dag föreläser för nästa generations tränarkandidater?