En nordisk högskolas uppgift

Carina Kiukas, Prefekt vid institutionen för Hälsa och Välfärd vid Arcada, E-mail: carina.kiukas@arcada.fi

Maria Forss, Prefekt vid institutionen för Vård vid Arcada, E-mail: maria.forss@arcada.fi

Ellinor Silius-Ahonen, Överlärare Emerita vid Arcada

 

INLEDNING

Dagens samhällsutveckling är komplex och kan sammanfattas som tre megatrender; arbetslivet förändras, demokratin utmanas och ekonomiska strukturer utvecklas (Kataja 2017). Det yttrar sig som ett ständigt ökande informationsflöde, en fragmentering av kunskapshelheter och effektivitet som motto. Många unga känner också ångest inför framtiden. Det finns därför stora förväntningar på utbildning och vad den kan tillföra vår framtid. Högskoleutbildningens ansvar är centralt i förhållande till alla tre megatrender inom det samhällsuppdrag som också vår svenska professionshögskola i Helsingfors har.

För att driva den utveckling som behöver ske i vårt samhälle och i specifika branscher måste studenten stärkas i sitt aktörskap på de arenor hen kommer att verka. En högskola i Norden finns till för att bidra till den nordiska välfärdsmodellen och den demokratiska samhällsutvecklingen. Det betyder att man för en levande och målmedveten dialog mellan högskolan, dess lärare och studenter, och arbetslivet om vilka behov som finns i framtiden. Med den här texten vill vi locka till diskussion kring vad det skulle betyda ifall vi fokuserar på studentens lärande i relation till högskolans uppgift, och vad vi avser med detta.

Professor Gert Biesta (2004; 2010; 2017), som besökte Arcada 28.3.2019, ifrågasätter i sina texter och key notes det studentcentrerande grepp vi vant oss vid under det senaste decenniet. Han visar på risken med detta närmelsesätt där man ser studenten som en kund eller konsument som enbart drivs av och fyller sina individuella önskningar och behov (egologik). Utbildning blir en upplevelse av att ”shoppa sådant jag önskar mig”.

Undervisning (en aktivitet i utbildningen) som samhällsbidrag handlar om att mediera mellan två behov. Å ena sidan finns studentens behov där hen behöver verktyg för att utvecklas och ta sin plats i samhället. Å andra sidan behöver samhället samhällsbidragare som engagerat och innovativt arbetar med och för välbefinnande i samhället. Det är möjligt att idag skönja en dragkamp mellan två ibland rätt olika syften och behov.

VAD ÄR HÖGSKOLANS UPPGIFT?

Om vi slentrianmässigt svarar att högskolan uppgift är stöda kompetensutveckling hos studenter är vi inte tillräckligt ambitiösa. Det finns också röster som påminner oss om att mycket lärande sker utanför den. Så vad är då dess uppgift? Vi vill hävda att på den frågan finns det två bärande svar. Vi förenar oss här med Biesta (2015) i att utbildningens uppgift är att fostra studenten till att agera som vuxen människa och att samexistera med omvärlden. Därmed ser vi det som viktigt att forma högskolan som en arena på vilken studenten får möta världen (jfr. Silius-Ahonen 2013).

Att vara vuxen så som Biesta beskriver det betyder att “be in the world but without being in the center of the world”. Ironiskt nog kan man tycka att dagens samhälle till vissa delar liknas vid ett shopping-samhälle i vilket vi uttrycker behov och väntar att dessa sedan skall besvaras så snabbt som möjligt (Roberts, 2014). I en värld som bygger på shopping-logik placeras begär och önskningar i centrum. Men till en högskolas uppgift hör inte att snabbt svara på begär från individer. Att agera som vuxen betyder att vänta på sin tur, att ansvarsfullt beakta andra att bidra utan att genast få ut en egen nytta. Det är en sådan vuxenroll en högskola skall utmana sina studenter att ta. Att studera vid en högskola är en erfarenhet som en student lever sig igenom. I detta ingår att utveckla sin förmåga att fästa uppmärksamhet på andra och reflektera över om ”vem jag ännu inte är.”

Högskolans och varje enskild pedagogs uppgift är att tillsammans med studenterna skapa en gemensam plattform för ett utforskande lärande. När en student möter sin omvärld i sin kommande profession kommer hen att möta flera olika typer av dilemman och utmaningar. Att detta möte sker under studietiden vid en högskola betyder att studenten har flera olika arenor för reflektion och dialog än då man som enskild aktör möter detsamma i sitt arbetsliv. Praktik under studietiden betyder att delta som aktiv aktör på fält designande för lärande. Tillbaka på högskolan kan incidenter få en annan betydelse och en metakognitiv utvärdering kan förse studenten med ökad handlingsberedskap. Här ser vi att högskolans uppgift är att uppmuntra ett alternativ som handlar om att studenterna stannar kvar i ett mittfält (middle ground, mellanrum), där lärande kan ses som en livslång utmaning.

HUR SKALL EN HÖGSKOLAN MÖTA SIN UPPGIFT?

Gert Biesta uttrycker utbildningens uppgift som att väcka en längtan efter att stiga ut i världen. Hans pedagogiska angreppssätt skönjs i tre nyckelbegrepp; interruption, suspension och sustention.

För det första behöver vi på högskolan våga avbryta studenten i den föreställning som eventuellt finns om att utbildningens uppgift är att fylla egna individuella önskemål och istället utmana hen att stanna upp och tänka efter. Så kan hen erövra nya kunskapsområden och inte enbart bli bekräftad i det befintliga kunnandet.

För det andra kan vi på högskolan ge utrymme och tid för att upptäcka och förstå omvärlden i ett mentalt spänningstillstånd mellan misstanke och mottagande[1] där studenten samtidigt kan kritiskt granska och öppna sig för nya perspektiv.

Den redan nu starkt arbetslivsförankrade professionsutbildning kan ta ytterligare ett steg i att föra en fortgående dialog med de professionsfält vi verkar inom och i förhållande till. På detta sätt skapar vi en arena med tre nämnda dialogpartner, studenterna, högskolan med sitt utbildningsuppdrag och ett professionsfält i utveckling.

För det tredje strävar vi efter att upprätthålla ett långsiktigt och etiskt hållbart mål med tanke på den samhällsutveckling vi vill vara med om att skapa. Vi behöver stöda studenten att hållas kvar i ett mellantillstånd. De ger inte avkall på egna behov, på ambitioner och drömmar då de relaterar till det som världen behöver. De kombinerar dem. Att detta låter sig göras i en anda av delaktighet och ömsesidig respekt, säger sig självt.

SAMMANFATTANDE DISKUSSION

För att inse skillnaden mellan studentcentrering och studentens aktörskap är det nödvändigt att frångå ett antingen – eller tänkande i utbildningsdiskurser. Studentcentreringsidealet kom som en välbehövlig protest mot ett lärarstyrt, konventionellt utbildningsideal. Biesta lyfter i sin kritik fram nyliberalismen som en bakomliggande anledning till att utbildningsuppdraget kom att urvattnas i den processen [2]. Vi betonar, i enlighet med Arcada pedagogiska policy (https://start.arcada.fi/system/files/media/file/2019-06/pedagogisk_policy.pdf (External link)) att fokus på den lärande som subjekt innebär att studenten är aktör i sitt lärande. Den nordiska synen på lärande skönjs i högre utbildning så att studenten frångår ”elevrollen” vilket rimmar med Biestas ord att bli ett ”jag bland andra jag”. Det centrala blir ”vad vi gör med vilka vi är”.  Vi styrs av en nordisk tradition som betonar kontinuerligt lärande, jämlikhet och demokrati i en högskolekultur som är både inkluderande och sporrande.

En student skall orka finnas i kaos och i mittfältet av en ständig dialog mellan vad hen som individ vill driva och vad samhället och kunskapsutvecklingen behöver. Det betyder att högskolan behöver mod i att ge utrymme för studenter som ställer fler frågor än de ger svar till samhället. Dessutom behöver en högskola mod för att ställa krav på sina studenter att agera som vuxna. Samhället kommer inte att få strömlinjeformade medborgare, inte heller passiva medborgare, istället kommer samhället att få nyfikna, reflekterande och analytiska aktörer som förhåller sig till världen med öppenhet och ambition för att utveckla sin omvärld.

________________

[1]Jfr. Mansikka & Holm 2011, s. “suspicion and appropriation”

[2]Biestas motstånd mot ordet “learning” hänger dels samman med dess betydelse som ”inlärning” (medan vi hävdar att svenskans ”lärande” har en vidare betydelse), dels på kritik mot europeisk utbildningspolitik

________________

Referenser:

Biesta, G.J., 2015. Beautiful risk of education. Routledge.

Biesta, G. J. 2010. Good Education in an Age of Measurement. Ethics, Politics, Democracy. Boulder: Paradigm Publishers.

Biesta, G. J. 2007. “Don´t count me in.” Democracy, education and the question of inclusion. Nordic Educational Research, 01/07, 18 – 31.

Biesta, G. 2004. Against learning: Reclaiming a language for education in an age of learning, Nordic Educational Research, 01/04, 70-82.

Kataja, E.K., 2017. From the Trials of Democracy towards the Future Participation. Sitra Memorandum.

Mansikka, J-E. & Holm, G. 2011. On reflexivity and suspension. Nordic Educational Research, 02/11, 77-85.

Roberts, P., 2014. The impulse society: America in the age of instant gratification. Bloomsbury Publishing USA.

Silius-Ahonen, E. 2013. En möjliggörande högskola med personal som utvecklare. I E. Silius-Ahonen (red.) Adia: Att utveckla högskolan som innovationsarena. Arcada Publikation 1/2013, 60 – 66.