Om dualsystemet

Helsingin Sanomat slog den 30 januari stort upp frågan om yrkeshögskolorna och universiteten borde slås ihop. Artikeln har lett till en omfattande debatt där en och annan spontant och oreflekterat slagit fast sin tvärsäkra ståndpunkt, i allmänhet mot en föreställd fusionstanke.

Frågeställningen är angelägen, men frågan är fel ställd. Dualmodellen var i tiden en smart innovation, som har varit viktig för högskolutbildningen, för näringslivet och för samhället. I dag har den börjat leva ut sin roll. Inte för att vi behöver mindre diversitet inom högskolvärlden, utan för att vi behöver mera, en mer mångdimensionell diversitet. Helsingin Sanomat hänvisar i sin artikel till Forsknings- och innovationsrådets (TIN) rapport från november 2014 där TIN kastar fram tanken att avstå från två separata högskolesektorer. Men TIN talar inte om en ”akademisering” av hela högskoleväsendet, vilket artikeln antyder.

Att avstå från dualmodellen är en fråga om lagstiftning. Vi behöver en enhetlig lag som möjliggör olika behovsbaserade lösningar och strukturer. Vi har 38 högskolor i vårt land, 24 yrkeshögskolor och 14 universitet. Alla tre tal är alltför stora, av flera skäl. Högskolorna verkar mer och mer på en global marknad, där nationsgränserna förlorar i betydelse.  Studenter söker sina högskolor och högskolorna sina studenter fritt utan att bekymra sig över språk, valuta eller nationalitet.  På en global marknad klarar sig de stora, eller de som har stora finansiella resurser, bäst. I vårt land minskar finansieringen till högskolorna. Yrkeshögskolorna har råkat ut för en nedskärning av den offentliga finansieringen på ett sätt som på få undantag saknar motstycke i västvärlden. Det är ohållbart när det mesta av verksamheten inom högskolan dikteras av bristen på finansiering. Effekten av forskningen i Finland är minst sagt medioker, det ger den senaste Tieteen tila 2014-rapporten obehagligt belägg för. En orsak kan vara för små forskningsgrupper och för lite verklig internationell konkurrenskraft.

För den svenska högskolutbildningen svarar fyra svenska högskolor (Arcada, Hanken, Novia och Åbo Akademi) och det tvåspråkiga Helsingfors Universitet (och i mindre utsträckning också Aalto och Konstuniversitetet). De helt svenska högskolorna är alla små, och för de två yrkeshögskolorna, Arcada och Novia, är den ekonomiska sitsen efter den gigantiska nedskärningen av statsbidraget synnerligen kritisk. För att säkra att Arcada även i fortsättningen skall kunna förse samhället med nya entreprenörer och välutbildad vårdpersonal, behöver vi ett fördomsfritt strukturellt nytänk.

Tiden för ”modelltänkande”, där allting skall stöpas i en uppifrån given form, är över.  Vi behöver nu en lagstiftning som möjliggör olika lösningar, inte minst på svenskt håll. Det finns med säkerhet utrymme för och behov av renodlade yrkeshögskolor och universitet även framledes. Men vi behöver också kombinationer av de två högskolepelarna, en slags enhetshögskolor. Det viktiga är att alla högskolor, både professionshögskolor och universitet,  är ekonomiskt stabila och internationellt konkurrenskraftiga såväl i fråga om undervisning som om forskning.

Lagstiftningen borde vara öppen och tillåtande. För mer diversitet, och framförallt för mer innovation, bättre konkurrenskraft och säkrad hållbarhet.

/Henrik Wolff