Om att utbilda för framtiden

Det är ingen nyhet att det finns många inom universitetsvärlden som inte vill se ett närmande mellan yrkeshögskolorna och universiteten. Men sällan har man stött på en så arrogant argumentation som den som docenten i filosofi Thomas Wallgren ger uttryck för i Helsingin Sanomat den 8 april. Enligt honom ger yrkeshögskolorna utbildning för gårdagens och dagens arbetsmarknad, när universitetens roll skall vara att se framåt. Enligt herr Wallgren skall universiteten värja sig för att ge efter för marknadskrafterna, vad han nu sedan menar med det.

Wallgrens sätt att avfärda yrkeshögskolorna (naturligtvis alla över ett bräde) som otidsenliga och irrelevanta är både cyniskt och arrogant. Och oroväckande med tanke på att han är uppställd som kandidat i riksdagsvalet. Vi får väl hoppas att också socialdemokraterna har “högt i tak” och att inte Wallgrens syn är den dominerande i partiet. Vid sidan av filosofer, statsvetare och universitetsutbildade stavgångsinstruktörer på vetenskaplig grund (Mediauutiset 8.4) behöver samhället nog också ingenjörer, socionomer och sjukskötare. Att arbetslösheten bland Arcadas alumner enligt de senaste uppgifterna från Statistikcentralen är 2 % visar att vårt arbete inte är helt missriktat.

Men Thomas Wallgren har nog i sin utgångspunkt inte helt fel. Det blir allt viktigare att utbilda med en tydlig framförhållning. Arbetsmarknaden förändras snabbt och förändringen allt snabbare. Digitaliseringen revolutionerar snart sagt alla de discipliner inom vilka yrkeshögskolorna verkar. Framförallt sjukvården kan stå inför ett stort förändringstryck, när genomet är kartlagt och hanteringen av stora datamassor (s.k. Big Data) förnyar såväl diagnosticeringen som behandlingsformerna. Också yrkeshögskolorna skall utbilda i första hand för morgondagens arbetsmarknad, som är både volatil och självgenererande. “Vi utbildar inte för arbetsmarknaden, utan för att skapa den” (gammalt djungelordspråk).

I den snabba förändringen växer den generiska kunskapens betydelse. Det gäller också för professionshögskolorna. Fortfarande tror jag att utbildningen inom yrkeshögskolorna alltför ofta koncentrerar sig på ”state of the art”-utbildning, dvs. det senaste som arbetsmarknaden tror sig behöva. Det är naturligtvis viktigt att föra en kontinuerlig dialog med representanter för närings- och samhällslivets organisationer. Men den utbildning vi förmedlar måste vara i framkanten av utvecklingen och det kan bara högskolan själv bära ansvar för. Därför måste vi kunna förena en djup kunskap om dagens behov och en gedigen forskningsbaserad framsyn, och förmedla den framsynen till våra studenter. Det handlar då om mera fördomsfrihet, en bredare kunskapssyn och aktivare tvärfacklighet.

Alla högskolor finns till för att skapa en bättre framtid för mänskligheten. Alla högskolor skall förändra världen. Kopplingen mellan forskning och utbildning är viktig inom hela högskolfältet. Ingen högskola kan längre enbart förmedla gammal kunskap. Just därför börjar vår vedertagna dualmodell vara förlegad. Ett närmande mellan universitet och yrkeshögskolor är det enda rationella. Inte för mindre diversitet, utan för mera.

Wallgren har rätt i grunden, men konklusionerna är felaktiga. Hans logiska slutsats borde vara att understöda samarbetet mellan högskolorna, inte motarbeta det. Om han alltså vill ta ett samhälleligt ansvar.

/Henrik Wolff