Alumni, Student Life
  • BIld: pixabay.com

När mommo ska chatta på pekplattan men inte hittar fjäderpennan – Om minnessjuka och e-hälsans teknologiska hjälpmedel

August 9, 2019

Följande bloggtext är skriven av en masterstuderande våren 2019 inom temat Digitalisering, och ingår i Arcadas och Novias gemensamma utbildningshelhet Hållbart ledarskap.

När Mommo ska chatta på pekplattan men inte hittar fjäderpennan – Om minnessjuka och e-hälsans teknologiska hjälpmedel

Trenden är i Finland att de äldre skall bo hemma, så länge som möjligt och ännu lite längre, helst livet ut eller tills det inte alls går… och så lite till.

Den moderna teknologin hämtar med sig nästan obegränsade möjligheter. Till exempel personer med afasi eller synnedsättning har sedan länge haft möjligheter till och dragit nytta av olika tekniska lösningar. Man har börjat forska och testa hur teknologi kan användas i äldrevården, för personer med fysiska eller kognitiva funktionsvariationer. Användningen av teknologi för att stöda minnessjuka är fortfarande liten (Topo 2015). Stöder den fysiska omgivningen och teknologin den minnessjuka? Det frågar sig Päivi Topo i sin undersökning från 2015 ”Tukeeko fyysinen ympäristö ja teknologia muistisairasta ihmistä?”

En av de första förändringar och utmaningar som hör ihop med nedsatt minne är användning av teknik, även sedan tidigare bekant teknik, samt förändringar i omgivningen. (Topo 2015). Fördelarna med användning av teknologi har visat sig bero på den minnessjukas tycke, vanor, funktionsförmåga, sjukdomens typ och svårighetsgrad samt anhörigas vanor och möjligheter. Ytterligare faktorer som inverkar är teknikens tillförlitlighet, användbarhet och kostnader, egenskaper hos den fysiska miljön och hur tekniken och dess användning presenteras för minnessjukhuspersonen och hans / hennes familj (Topo 2015, Hagen et al. 2005).

Det gäller att fundera på om teknologin är till hjälp eller en käpp i hjulet för den minnessjuka. Vem är det som har nytta av teknologin och vems oro skall stillas? Den minnessjuka, vårdpersonalen eller de anhöriga?

Det har visat sig att personer med minnesnedsättning och deras anhöriga dels tagit i bruk olika tekniska lösningar men också istället för att ta i bruk teknologiska lösningar har fått lämna bort teknik ur vardagen. Bensinautomaten byts ut mot bensinstationer med betjäning, mikrovågsugnen byts ut mot traditionell spis, spisen byts ut mot vattenkokare med automatisk el-avbrytning, bilen byts ut mot cykel eller transport med hjälp av andra. Kaffekokaren har fått ge vika och istället används pulverkaffe. (Topo 2015)

Samtidigt som man i Topos (2015) studie konstaterar att användning av teknologi skapar utmaningar kommer man ändå med förslag på teknologiska lösningar som kunde underlätta vardagen. För att stöda kognitiva funktionsförmågan förslår man program som kan laddas ned på pekplatta, till exempel en enkel kalender, fotoalbum, telefon eller spellista med musik. Även den fysiska funktionsförmågan kunde stödas med hjälp av program med musiklistor baserade på vad den minnessjuke tycker om. (Topo 2015)

Om vi igen frågar oss vem som skall använda teknologin och vem som skall dra nytta av den, och sedan tänker vi på säkerhet och möjliggörande eller begränsande av att röra sig fritt i och utanför hemmet. Då landar mina tankar i GPS spårningsteknologi samt olika system med hjälp av vilka man kan ”vakta” den minnessjuka. Sedan tiotals år tillbaka har man använt GPS-radare på hundar och vilda djur samt larmsystem i hem och butiker. Kan autonomi och etik vara en broms när det kommer till användning av teknologiska lösningar för minnessjuka? När har vi rätt att kontrollera en annan vuxen människas liv?

I Riikonen & Palomäki´s studie (2014) använde man sig av platsangivande GPS-klocka och hörde sedan de minnessjuka angående balansen mellan att respektera eller att inkräkta på autonomin. Respekt för autonomin upplevdes som bäst då förståelsen för spårningsteknologin även nådde den minnessjukas sociala nätverk. En del av de minnessjuka upplevde apparaten som nödvändig för att kunna röra på sig självständigt och tryggt. Apparaturen återgav en känsla av frihet och oberoende. Men motsatta upplevelser fanns också. En del upplevde att apparaturen var störande och påträngande samt stämplade användaren.

Vilket tillfälle apparaturen tas i bruk är avgörande. Om apparaturen togs i bruk i ett tidigt skede av minnessjukdomen upplevdes de etiska problemen som minst. Då personerna själva upplevde att de hade problem med minnet och var motiverade till att använda apparaturen. Då minnessjukdomen framskridit längre uppstod etiska problem. Man konstaterar ändå att en vårdmiljö där man utnyttjar spårningsteknologi är mindre begränsande på autonomin än en miljö där den inte utnyttjas. (Riikonen & Palomäki 2014)

 Vad önskar man då? Teknologi eller inte? I vilken form?

 I en studie av Riikonen & Paavilainen (2018) hörde man 25 hemmaboende minnessjuka och deras anhöriga angående behov och önskemål kring teknologi i hemmet. Resultaten kunde delas in i tre huvudgrupper; bevarande av självbestämmanderätt, bevarande av sociala förhållanden samt rätten att röra på sig och trygghet. De minnessjuka upplever att låsta dörrar inkräktar på självbestämmanderätten. De upplever psykosocial otrygghet och önskar teknologiska lösningar till hjälp för de utmaningar minnesnedsättningarna orsakar i vardagen. Även de anhöriga önskar få hjälp av teknologin vad gäller utmaningar i den minnessjukas funktionsförmåga och kommunikationen. De anhöriga upplevde större oro kring fysisk otrygghet. Samma informanter hade innan deltagit i en intervention där man använt teknologiska lösningar som sängvakt, golvvakt, medicinklocka, fallvakt, spisvakt, dörrvakt, lättanvändbar telefon, brandvarnare, gsm-kamera, hjälpmedel som förebygger halkning, hörselförstärkare samt olika handtag. (Riikonen & Paavilainen 2018)

De minnessjukas och deras anhörigas åsikter står ofta i konflikt, speciellt då det kommer till förmåga att röra sig utomhus på egen hand. Oron är stor hos de anhöriga och en begränsad frihet upplevs som inkräktande på självbestämmanderätten hos de minnessjuka. Även anskaffning av teknologi som hjälpmedel upplevdes som inskränkning på autonomin. Hjälpmedel kan upplevas som en stämpel som avslöjar den minnessjukas nedsatta funktionsförmåga eller färdigheter. (Riikonen & Paavaiainen 2018)

Detta är att fundera på när ens seniorer till föräldrar ber om så kallad it-hjälp och man kanske drar ett djupt andetag följt av en suck och akut samlande av tålamod. Det lönar sig alltså att hjälpa och handleda i ett tidigt skede för att teknologin skall tas i bruk. Så länge seniorerna visar intresse för att lära sig nytt skall tillfället minsann utnyttjas.

Vad gäller frihet, trygghet och att röra på sig. Som fysioterapeut inom äldreomsorgen träffar jag inte sällan på fall då den äldres anhöriga har förbjudit diverse aktiviteter som att gå ut, gå i trappor eller cykla efter att man fallit en gång. Sen ber de anhöriga om fysioterapi för att upprätthålla och förbättra den fysiska funktionsförmågan. Någon annan som ser en klar konflikt här…? Jag välkomnar all teknologi som främjar minnessjukas och äldres möjligheter att bo hemma, vara självständiga och kunna röra på sig både i och utanför hemmet.

Johanna Hommas, studerande på Högre YH inom Rehabilitering

 

Källor:

Hagen I.; Cahill S. & Begley E. 2005, Assessment of usefulness of assistive technologies for people with dementia. I boken: Assistive technology: from virtuality to reality, Pruski A, Knops H. IOS Press, Amsterdam, s.348-352.

Riikonen, Merja & Paavilainen, Merja. 2018, Kotona asuvan muistisairaan henkilön ja hänen läheistensä teknologiaan liittyvät tarpeet ja toiveet, Jyväskylän yliopisto, terveystieteiden laitos, Tampereen yliopisto Hoitotieteen laitos, Gerontologia, uppl.32, nr.2, s.115-131.

Riikonen, Merja & Palomäki, Sirkka-Liisa. 2014, Seurantateknologia muistisairaan ihmisen näkökulmasta – autonomiaa vai tunkeilevuutta? Seinäjoen ammattikorkeakoulu Sosiaali- ja terveysala, Jyväskylän yliopisto Terveystieteiden laitos, Gerontologia, uppl.28, nr.3, s.143-155.

Topo, Päivi. 2015, Tukeeko fyysinen ympäristö ja teknologia muistisairasta ihmistä? Ikäinstituutti, Gerontologia uppl.29 nr. 4, s.221-235.