Ska du tränas eller utbildas?

En fråga pedagoger och andra tänkt på är om (hög)skolan ska träna sina studenter att klara av sitt framtida yrke eller bör de utbilda dem? Och vad är egentligen skillnaden? Förenklat skulle man kunna använda sig av Blooms taxonomier (External link) för att förstå skillnaden (se bild). De tre nedersta nivåerna skulle alltså i stort räcka för att en student kan komma ut i arbetslivet och genomföra sitt yrke.  De tränas, så att säga, in i sitt yrke genom att ta till sig kunskap, förstå den och sedan praktisera det kunnande de fått.

De tre översta nivåerna kräver lite mer reflektion och en förmåga att se, förstå och koppla samman olika sammanhang och utifrån det skapa nytt. Detta betyder att man inte enbart lär sig hur man gör saker, d.v.s. inte enbart återkalla den fakta man lärt sig under studietiden, utan även varför och om det finns andra alternativ. Skillnaden mellan träning och utbildning kan även ses som skillnaden mellan en musiker som spelar not efter not från ett papper eller en som verkligen spelar musik.

Problemet med att träna sina studenter till ett yrkesliv är bara att yrkeslivet är föränderlig. Själv jobbar jag med något som knappt existerade när jag studerade. Dessutom förändras samhället ständigt och det man en gång lärt sig kanske inte alls har någon som helst relevans i framtiden.

Nu har man ju lyckligtvis kommit fram till att lärande inte enbart är något som sker under individens barn- och ungdomstid. Det fortsätter helt enkelt livet ut och är starkt kopplat med den verksamhet/yrke man finns i. Träning kommer alla alltså att få mer än nog av när de börjar jobba med sitt yrke.

Det extra man får med sig från sin utbildning är (förhoppningsvis) Blooms tre översta nivåer. Naturligtvis är det viktigt att veta vad ens blivande yrke går ut på och vilket kunnande man behöver för att utöva det. Men det man får gratis från skolan är också (förhoppningsvis) förmågan att kunna analysera, utvärdera och skapa nya idéer. När jag själv studerade så läste jag Kjell A. Nordströms och Jonas Redderstråles bok Funky Business – Talang får kapitalet att dansa (1999). Bland annat tog de upp idén om att kunna slå samman två totalt olika fenomen och göra något helt nytt av det. Ett enkelt exempel de tog upp var bland annat en (då ganska omtalad) tjej som kombinerade fiolspelandet med att stå modell. Idag ser vi många lyckade exempel på detta, inte minst när det gäller att koppla samman ny teknik med gamla idéer. Men för att klara av sådant krävs en förmåga att kunna se utöver sitt yrke, kunna analysera den verklighet man finns i och skapa nya verksamheter och nya idéer. På det sättet kan man hantera den framtid man går in i och de utmaningar man ställs inför.