Student Life

Noux

April 23, 2015

+3

Långfredag, ledigt från skolan och där står vi ute på parkeringsplatsen i Noux,
färdiga för vår lilla utflykt till naturen. Fem timmar senare ligger jag på marken
med benet i vädret och biter tänderna ihop. Vad hände?

Jo, efter några timmars vandring och en skön matpaus har vi gått ännu djupare in
i skogen för att leka lite. Iden är att slippa över ett rep före andra teamet, utan
verbal kommunikation och utan att röra repet. Lätt som en plätt..nej, vänta, repet
hänger ju mellan två träd, på samma höjd som min hals. Så när jag hoppar med
fart från Gustavs händer (för att komma över repet) känner jag hur hela mitt knä
vrider sig ur led och jag landar på marken med ett brak.
Såja, så där har vi mig med tänderna ihop klämda med bara ett ben som går att
gå med.
Men ingen går i panik, det tar mindre än en minut för alla att hitta sin uppgift. En
del försvinner ut i skogen för att hitta raka grenar till båren. Filmteamet
dokumenterar det som händer och jag försöker knyta ihop benet med hjälp av
några andra. Vi har ju inte riktigt professionella verktyg med oss så vi får vara
kreativa. Sittunderlag, bälte, halsduk och snö. Paketet blir faktiskt fint!
Under tiden har båren blivit färdig och Expeditionsmedlemmarna lägger mig på
den, när sex starka kompisar lyfter upp en på ”ett, två, TRE!” stiger man nog upp
med fart.

Vägen ut ur skogen tar sen igen en stund. Skogen är nämligen inte så lätt att gå i
om man skall vara sex människor som går tätt ihop med en bår mellan sig.
Stigarna är smala och krångliga, höjdskillnaderna är höga och det känns som om
vatten finns överallt. Det tar nästan två timmar att komma ut ur skogen och
under två timmar hinner man säga många gånger ”Skall vi byta hand?”, ”Var är
vi?”, ”Jag tror vi har tappat bort oss..”, ”Borde vi inte vara framme snart?” och
”När skall vi komma på utflykt igen?”.
Men roligt hade vi, stämningen hölls uppe under hela färden och inte ett enda
negativt ord sades under de sju timmarna vi allt som allt spenderade i skogen.
Jag hade inte planerat att förstöra mitt knä, men efter upplevelsen av teamwork
på 110% kan jag säga ett det var definitivt värt det. Vi fick öva i praktiken hur
man skall gå till väga när någon skadar sig. För mig var det väldigt viktigt att
märka hur alla deltog automatiskt i situationen utan att jag behövde be om hjälp
en enda gång. (För att vara ärlig så var jag till och med så envis, att jag tyckte jag
skulle klara mig själv, utan hjälp.) Det fanns inte ett alternativ där teamet skulle
lämnat mig ensam eller blivit irriterade på mig. En för alla och alla för en, det var
exakt vad det handlade om.

Här hittar ni videoklippet från Noux

/Mandi
Ryggraden, Köket