Student Life

Praxismodeller som stöd i det ergoterapeutiska arbetet

November 8, 2018

I bloggen går vi nu över till andra årets studerande och kursen Aktivitet och Delaktighet 1. Vi fortsätter med temat praxismodeller. I kursen har studerande arbetat med en caseuppgift, en person som lever med smärtsyndromet CRPS.

Inom ergoterapin använder man sig av olika praxismodeller för att få vägledning i sitt arbete och för att kunna förankra arbetet i en teoretisk bas. De förklarar teoretisk hur terapin går till. Modellerna hjälper oss att lägga upp en plan för vår arbetsprocess och minskar risken att vi missar något centralt i samarbetet med personen.

Vilken modell man väljer beror på caset man jobbar med och vad det är som man behöver få reda på. Personens egna målsättningar och önskemål inverkar också på valet. Inom CMOP-E (The Canadian Model of Occupational Performance and Engagement) betonas t.ex. spiritualitet och personens inre, och inom MoHo (Model of Human Occupation) ligger fokus mycket på vilja, motivation och roller. Till exempel rollen som arbetare eller förälder kan förändraas på grund av en skada. MOHO-modellen kan därmed guida terapeuten och personen att få tag på vilka roller och vanor som varit viktiga för och som man vill behålla eller återuppta.

Det finns en hel del bedömningsinstrument som är kopplade till de olika praxismodellerna. COPM (Canadian Occupational Performance Measure) är ett personcentrerat instrument med vars hjälp man kan identifiera problem i aktivitetsutförande, och se skillnader mellan utförande och tillfredsställelse. MOHOST (Model of Human Occupation Screening Tool)  används för att få en bred översikt av personens förmåga till delaktighet i olika aktiviteter. Det lyfter även fram personens värderingar och vilket syfte valda aktiviteter har. Volitional Questionnaire är ett frågeformulär som behandlar en persons viljekraft och motivation och är grunden till interventionsmetoden Remotivationsprocessen.

Man kan i det praktiska arbetet kombinera olika praxismodeller om man anser att en modell inte ger en tillräckligt tydlig bild av en persons problematik.

Ergoterapi2017: Päivi, Maria, Yasmine, Wille och Annalena