Ergoterapi ur ett föräldraperspektiv, föräldraskap ur ett ergoterapiperspektiv

Föräldraskap är bland det finaste man kan få vara med om. Det gäller även när barnet har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Föräldraskapet är kanske inte som man förväntade sig, det påverkar hela familjens vardag. Men man älskar barnet lika hårt. Riksförbundet Attention beskriver föräldraskapet som ett uppdrag som ofta känns övermänsklig. Du ska hantera ett extra krävande föräldraskap, vara barnets stöttepelare, sköta alla kontakter runtomkring barnet, vara påläst på lagar och stödinsatser men också sköta det egna jobbet och hälsan. En ekvation som sällan går ihop.

Jag är mamma till två barn med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en med ADHD och en med autism. I skivande stund sitter den ena i soffans fotända, sparkar konstant mig i sidan och pratar för sig själv medan han är djupt koncentrerad på att bygga hundar i Minecraft. Hans långa, blonda lockar skymmer sikten lite medan han lägger lyktor på lykt-hunden. Han ser ganska rufsig ut, men lockarna vägrar han klippa, för han gillar inte förändring. Just nu är vi på en bra plats i livet, han och jag. Han får sommarlov om fyra dagar och denna bloggtext är min sista uppgift i ergoterapistudierna innan betygsanhållan. Uppgiftsbeskrivningen lyder, skriv om ett perspektiv eller en kunskap som jag gärna vill dela med mig till andra. Det här ämnet ligger mig närmast hjärtat.

”En av de främsta riskfaktorerna när det kommer till att bränna ut sig är att man inte har tid och plats för återhämtning. För många föräldrar till barn med stora behov är inte hemmet en plats för vila och rekreation utan tvärtom. I hemmet börjar det verkliga arbetet.”, skriver Brusewitz i Attentions tidning. Siffrorna i samma källa berättar att 47% av föräldrarna har varit sjukskrivna för burnout och 83% tvingats gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig på grund av situationen kring barnet. Jag har varit där, två gånger. Den första gången när storasyster mådde som sämst, den andra gången när lillebror mådde som sämst. Efter det lärde jag mig att arbetslivet måste anpassas efter familjen och resurserna, inte tvärtom. Kort därpå började jag studera ergoterapi och fick lära mig om aktivitetsbalans, denna gång i teori.

Ur föräldrasynvinkel har jag alltid sett ergoterapeuter som trygga, förstående professionella. Urvalsbredden är kanske inte så stor att resultatet egentligen skulle vara generaliserbart, men jag vågar påstå att ergoterapeuten med sin utbildning och livssyn är en motpart som inte dömer föräldraskapet i första hand, utan verkligen lyssnar till hur vardagen ser ut och reder ut var stötestenarna ligger. Ergoterapeuten förstår att det till stor del är omgivningen och bemötandet som behöver förändras, för barnet är som det är och är fint som det är.

Min önskan till alla blivande ergoterapeuter och övriga professionella som har med barnfamiljer att göra är att komma ihåg att stöda föräldraskapet på ett finkänsligt sätt. För det är ett känsligt ämne. Alla vi cirkusdirektörer vet att vi är långt ifrån perfekta och våra apor är alltför vilda, men vi gör så gott vi kan i den situation vi är. Lyssna alltså in vad familjen önskar få stöd i, för ofta handlar det om otillräcklighet och utmattning, inte om bristande kunskaper. Med facit på hand kan jag berätta att jag och den lockiga pojken här i fotändan skulle ha haft det mycket bättre om någon berättat om de ekonomiska stödmöjligheter som finns. De som möjliggör en nedgång i arbetstid och mera tid för vila. De som möjliggör aktivitetsbalans!

Elisabeth Mariani-Cerati

KÄLLOR

Brusewitz, C. 2015. ”De flesta föräldrar gör mycket mer än de vet om”. I: Att vara anhörig. Tillgänglig: https://attention.se/wp-content/uploads/2021/03/ladda-ner-skriften-som-pdf.pdf Hämtad: 30.5.2022.

Riksförbundet Attention. 2022. Till föräldrar. Tillgänglig: https://attention.se/leva-med-npf/leva-nara/till-foraldrar/ Hämtad: 30.5.2022.