Ergoterapi inom äldrevården

Kulturella föreställningar ger ramar för när man anser att någon är gammal och påverkar synen på hur en hjälpbehövande äldre bör tas om hand. Kulturen påverkar även hurdana förväntningar man har på en äldre person, hurdan hen skall vara och vilka skyldigheter och rättigheter hen har. I västvärlden idealiserar man ofta ungdomlighet och självständighet, vilket även präglar hur vi ser på äldre och vården av dem.  Tyngdpunkten på självständighet kan man idag skönja i hur man i vården av äldre fokuserar på att vårda äldre i deras egna hem så länge som möjligt.

Inom ergoterapin fokuserar man på personens aktiviteter och deras inverkan på hens hälsa och välbefinnande, i livets alla skeden. Ergoterapeuten jobbar med att stöda  den äldres hälsa, välbefinnande, funktionsförmåga, förmåga att klara sig på egen hand och hens möjligheter att delta i samhället och i aktiviteter som är viktiga för hen. Allt detta skall ske enligt den äldres individuella behov, personcentrerat. Genom att arbeta personcentrerat kan man minska på den upplevda maktbalansen, då personen ses som aktiv aktör i sitt liv och livssituation, oberoende av åldern.

Vården av äldre präglas av en ojämn maktbalans där vårdaren bli “hjälpare” och klienten den som tar emot hjälp. I en studie av Whitaker (2009) framkommer att äldre personer som bor på vårdhem ofta upplever att deras vardag präglas av väntan. De väntar på hjälp, läkare, medicin, mat och att komma på toaletten. De äldre uppskattade att bli sedda och hörda samt att få sina basbehov uppfyllda då de inte klarade av att utföra dem på egen hand. Detta visar på hur centralt det blir att professionella inom vården arbetar personcentrerat, där man utgår från personens egna önskemål och behov. Här kunde man tänka sig att ergoterapeuten kan bidra med sin kunskap om hur man kan möjliggöra meningsfulla aktiviteter i vardagen, t.ex. genom att nyttja hjälpmedel för att klara av påklädning och ätande självständigt samt möjliggöra meningsfulla aktiviteter i vardagen enligt personens intressen och behov.

 

Ergoterapistuderande Christina Lindgren, Ronja Grönroos och Nina Normann