Om att stå stadigt när det blåser som mest

Dagens gästbloggare: Alumn Ellen Ahlström, Förstavårdare 2018, Master of Healthcare 2021

Visst är förstavårdare egentligen ett underligt yrke, för att inte tala om människorna som väljer att jobba på ambulansen? Oavsett tid på dygnet är vi redo att hjälpa just dig när nöden slår till. Många tror att vårt arbete dagligen innehåller blodstänk, amputationer och återupplivning. Och det är inte sällan frågan: “Vad är det värsta du har varit med om på jobbet?” dyker upp av förbipasserande eller patienter.

Jag tror att många i detta yrke håller med mig om jag svarade att vi har riktlinjer för det medicinska att luta oss emot, och att det är det känslomässiga arbetet som kräver att vi biter oss i läppen och intalar oss att tänka på någonting annat för att inte själva brista ut i gråt. Att känna sorg och visa känslor är både naturligt och viktigt, men din sorg ska inte överrösta de drabbades, och framför allt vill du visa upp en yrkesstolthet som påvisar att du gjort allt du kan för den utsatta.

Att möta mörkret

Jag minns så väl tårarna som faller när ett äldre par skiljs åt för sista gången. Eller den där blicken när chocken lagt sig och föräldrarna inser att de förlorat sitt barn. Ambulanspersonalen är bland dem som står i fronten för att först möta dessa reaktioner. Det är svårt att föreställa sig de förtvivlade stunderna som arbetet för med sig på förhand. Inte får du tid för att förbereda dig på omhändertagandet, och inte frågas det heller ifall du just idag är redo för en sådan uppgift. Att möta sorg och förtvivlan är en viktig del av vårt arbete, men ack så svårt då sorgen varje gång är unik.

Jag har många gånger funderat på förstavårdarens utsatthet i liknande situationer. Vad kan vi göra för att nå ett så bra resultat som möjligt för både vårdare och anhöriga? Det finns inte riktlinjer eller hänvisningar för dessa stunder, utan det är du, din kollega och ett djupt mörker som stirrar på varandra.

Gediget förarbete underlättar

Det som jag personligen upplever har en positiv inverkan är just förarbetet. Om jag själv innerst inne vet att jag gjort allt i min makt för att hjälpa patienten, så kan jag bemöta sorgen på ett, tja… låt oss säga stoltare sätt efteråt. Oavsett om det handlar om att försöka återfå en spontan hjärtaktivitet, ge en antidot mot drogerna som just nu försöker kväva tonåringen, att lindra smärtorna hos en patient i livets slutskede, eller att verkligen kämpa för att hinna göra patienten redo för behandling innan vi anländer till sjukhuset, så vet jag att kvaliteten på mitt arbete har en stor betydelse för hur jag efteråt möter sorgen från anhöriga då arbetet inte räckt till. Det enda sättet att uppnå felfri vård är genom fortbildning och kvalitetssäkring.

Visst låter det enkelt? Men i en tid med rådande lågkonjunktur, sparkrav och brist på vårdpersonal har tyvärr utbildning och kvalitetssäkring minskat inom branschen samtidigt som ett större ansvar läggs på den enskilda vårdaren. Resultatet kan inte leda till annat än att kvaliteten sakta sjunker och inte uppdateras i takt med att forskningen går framåt.

Därför blev jag extra glad då jag hörde om Arcadas satsning på modern teknik som hjälper studenterna att öva upp krävande vårdsituationer, vilket skapar den yrkesstolthet som krävs för att våga stå kvar när stormbyarna ilar som mest.

Arcada uppmärksammar sitt 25-årsjubileum genom medelinsamlingskampanjen Arcada 25. Genom att donera till ändamålet Digital vårdsimulering (External link) är du med och ser till att det nu och i framtiden erbjuds högklassig och tidsenlig vård på svenska i Finland.