En pendlares historia

Det var en gång en elev som bodde långt borta utanför ring trean. Hon tyckte om sin hemort – den lilla lungna staden med gulliga egnahemshus ca.60km från skolan – och hade tänkt bo där under hela sin studietid.

Varje morgon steg hon upp före klockan sex på morgonen, drack ett par koppar kaffe och åt sitt morgonmål, cyklade till stationen och hoppade på tåget.
De 40 minuter hon färdades till Böle kunde hon antingen ta en tupplur, läsa läxor och nyheter eller t.ex. skriva nya blogginlägg. Från Böle station var det sedan ännu lite på två kilometer att promenera till skolan.
Tidsmässigt tog det för vår berättelses Pendlare en timme och 15 minuter att komma till sin studieplats. Åtminstone då allt fungerade bra. Då det inte gjorde det kunde resorna under en dag ta sammanlagt upp till fem timmar.

Bussen var inte ett alternativ. Vår Pendlare hade förlorat allt intresse för det då hon pendlade till högstadiet i Vanda. Det var för långsamt och bussarna körde inte så ofta. Ifall man försenade sig från en, så hamnade man vänta på följande buss i evigheter.
Kvar blev alternativet att köra bil. Det var dessutom nästan det billigaste sättet att färdas. Men skolan hade inga parkeringsplatser reserverade för elever och det är bara få som antingen vill betala för parkering eller springa varannan timme för att flytta parkeringsskivan.
Tiden det tog att köra varierade mellan en och en och en halv timme beroende på trafiken. Inte kunde pendlaren heller hålla på och läsa eller vila samtidigt hon körde.

Då man talar om tid brukar man också nämna ordet pengar. I siffror betydde det då att om man varje vardag hade skola kostade resorna ca.160-190€ per månad. Ifall  man också hade haft behov till Helsingfors interna månadsbiljett skulle det ha kostat 50€ till, för Pendlaren är ju inte berättigad till studentrabatten då hon är bostatt utanför huvudstadsregionen.

Men det fanns många goda sidor i pendlandet. Under de vackra höstdagarna tyckte hon att det var egentligen ganska skönt att traska genom parken vid koloniparcellerna i Vallgård, även om första kilometern mellan stationen och simmhallen på Backasgatan var skuggad av trista gråa höghus.
I parken kändes det inte som man alls skulle vara i en skrämmande storstad och kvävas av trängslet. Men hon anade att senare, då solskenet skulle ersättas med regn och slask, skulle promenaden bli mycket dystrare.

Fastän Pendlaren då helst hade stannat i sin mysiga lilla stad, har hon nu försökt börja vänja sig vid tanken att flytta till Helsingfors. Men lämpliga tvåor eller familjebostäder till ett förmånligt pris är inte precis något som växer i träd.
Så om nu någon skulle veta om passliga bostäder, skulle Pendlaren nog vara tacksam för tipset. 😉
Har ni erfarenheter av att pendla och hur har ni lyckats med det?